I Vasa i somras såg jag inte
till många finländare, inte förrän sista dagen, på
lördag. Inte heller så många finska dräkter. Jag
fick intrycket att de finsk-finska lagen legat på träningsläger
inför avslutningsuppvisningen. Den var å andra sidan maffig.
En fantastisk inmarsch och en lika imponerade utmarsch. Vad som var däremellan
minns jag inte. Alltnog, på lördagen kom också de finsk-finska
dräkterna. Helt plötsligt fick jag också se nyckelhakar!
Avainkoukkut!
Men vad har hänt med sättet att bära dem? I Finland har
man tagit upp det gamla bruket, det som i Tornedalen heter Vaimo on
kotin lukku - Kvinnan är husets nyckel. Men i Tornedalen har man
burit den på kjollinningen, under förklädet, därav
det tornedalska namnet vyölinähaka - förklädeshake.
Det som har skett i Finland är tydligen en revitalisering men där
bl a kostnaden för nytillverkningen gjort att man velat lyfta fram
nyckelhaken synligare än traditionellt. Vid ett besök på
Kalevala Korus fabrik i Helsingfors (när vi ändå var i
Vasa så....) fick vi se ett flertal, på beställning av
hemslöjdsaffärer och dräktkommittéer; nytillverkade,
gjorda i små serier och som endast såldes lokalt på beställningsorterna.
Den ifrån Aho-gården i Aalkalo (Ylöitornio) som nu pryder
den finska tornedalsdräkten, kostar i svenskt mynt 540 kronor, och
den är inte gjuten i mässing utan i en mjuk kopparlegering som
heter tombak! Den gjuts i tre delar, hake, bygel samt skruv utan gängor.
På bygeln träs en kopia av en nyckel och sedan löds skruven
fast. I och med att man även kopierar mönstret blir alla nyckelhakar
exakt lika.
För att ytterligare framhäva smyckeskaraktären så
syr man en hyska utanpå livet (se bild) och där hänger
smycket - helt utan funktion. De dräkter där nyckelhaken
bars var samtliga av kategorin komponerade eller rekonstruerade.
Om vi kommer så långt att vi kan nytillverka vår egen
tradition, låt oss då behålla funktionen och traditionen
- ett tecken på husmors värdighet!
N.B. Jag har till dags dato sett, mätt upp och fotograferat ca 70
nyckelhakar från svenska (och finska) Tornedalen. De är av tre
huvudstorlekar, kommer från minst tre lokala gjutare. Icke två
har lika mönster ingraverade, även om vissa mönsterlement
återkommer. Är gravyren på framsidan likartad skiljer
dock baksidesmönstret då sådant förekommer. En enda
hake är daterad, 1826, och de flesta hänger på kistnycklar
där kistorna är daterade 1820-1860.
Bengt Martinsson