Nr 1 1998

Gällivare i januari -98

Vifast!
Visst minns du honom!
I november är det tio år sen han dog. Tio år ... jag minns väl inte hans begravning som igår direkt, men att det skulle vara tio år sen ...
Och jag minns att jag, när dödsbudet nådde oss, började sakna honom direkt. Insåg då alla frågor jag borde ställt tidigare. Tyckte mej ideligen se honom längs landsvägen, i folkvimlet, i bussen............ fast det aldrig var han.

Det borde vara lätt att skriva om Vifast.
Han var så originell och kunnig och uträttade så mycket.
Fast när jag väl börjar blir det svårt.
Vifast var så olika. Generös, vänlig, välvillig, pratsam, humoristisk, ljus och dansande.
Tyst, grubblande, mörk, gåtfull och inåtvänd. Och kunde fräsa ifrån så sofistikerat, att man troligen inte ens förstod hur korkad han tyckte man var.

Men han var alltid en vän.
Och han förklarade och beskrev och berättade och visade, oförtröttligt, för att vi som hade mikrovågsugnar skulle förstå hur det var på den tiden när allt var verkligt.
Han levde i den tiden.
Man kan inte säga att han levde kvar i den tiden, för han hade inte startat i den, men han hade lyssnat till de gamla, och hört förnuftet, och så småningom valt det.

Att dräktskick från Nederluleå, med rödtröjor, Sundomkjolar och Gäddviksliv, sitter på de flesta av våra norrbottniska folkdansare nu, det är kanske inte bara Vifasts verk. Men att Överkalix-kläderna från Nordiska Muséet, de historiskt och geografiskt bäst bevarade folkdräkterna i vårt område, också svänger runt i Ungdomsringen idag, det är Vifasts förtjänst.
Han kunde dessutom förmedla mer än bara tyg och form. Han hade lyssnat så mycket att han också hade sammanhangen och känslan. Därför fick våra norrbottniska dräkter mer liv och fler uttryck än de flesta svenska folkdräkter.

Vännen Vifast. Han ville lämna ett annat arv också. Därför spelade han den sista våren in ett band med de melodier, sånger och berättelser som följt honom. När jag lyssnar på det bandet kan jag nästan känna doften av Vifast i näsborrarna. Rök och tjära och en aning tobak. Eller kanske te? Blundar jag, kan jag se honom framför mig, skäggig, långhårig, men med flätan prydligt instoppad under kalotten, och med pipan mellan tänderna medan han berättar och väver ett band.....
Lyssna också du!

Hann du inte träffa Vifast levandes, så är det på tiden att du träffar honom nu. Och förstår hur mycket han egentligen betyder för dej!

Det tycker i alla fall jag!

Elisabet

(Bildtext: Vifast hjälper Maggan Pettersson med hilkan 1978)