Vännen Vifast Björklund

Det är snart tjugoåtta år sedan Vifast för första gången kom på besök till Vippabacken. Det var en solig vacker vårmorgon och det var söndag. Våra kunder hade knappast hunnit stiga upp ur sina bäddar så det var lite folk i farten och biltrafiken hade knappt kommit igång på vägen.

Jag stod och småstädade och gjorde i ordning på disken i affären när jag fick en känsla av att någon tittade på mig. Mitt på golvet stod en liten man i ålderdomliga kläder framför mig och han hade en alldeles speciell utstrålning. Vi stod en god stund och tittade på varandra och ingen sade någon. På detta sätt fick vi en god inre och yttre kontakt som kom att finnas kvar i nutid och framtid.

Vifast kom fram till mig och presenterade sig och vi handhälsade. Vårt första möte varade i flera timmar. Vifast var en mångsidig man och visade sig inneha väldigt goda kunskaper på många olika områden. Sina kunskaper delade han med sig till väldigt många. Otaliga är de människor som under årens lopp kommit till mig och med värme berättat om Vifast. Hans kunskaper om vår gamla kultur ända från stenåldern och inte minst dess folk förvånade många. Senare tidens utgrävningar visade att Vifast hade rätt om att handelsvägar oftast gick i östvästlig riktning vilket han alltid hävdat.

Vifasts huvudintresse var trots allt textilslöjd och det ville han utbilda sig i på konstfack i Stockholm. Det tilläts han inte att göra och då utbildade han sig i stället till silversmed.

Vifast köpte sig ett hus på Kangis och det kom att bli hans hem ända till hans död. Där fanns även ett uthus och där hade han en liten verkstad. Muren murade han av runda stenar och allting såg ut som det sett ut för hundratals år sedan.

Min son Stefan, Roland Andersson och Kalle Landström gick i lära hos Vifast i två år och lärde sig silversmide. Där var trevligt att sitta och berätta historier allt medan Vifast med sina lärlingar knackade på med sina små hammare och silverplåtar.

Så småningom brann Vifasts verkstad och han flyttade in i sitt kök. Där sprakade björkveden i järnspisen och mitt i köket stod hyvelbänken med sina verktyg. Själv satt han med sin hemgjorda kniv och täljde på någon sked, slev eller bandgrinda. Då samlades spånor på golvet för att så småningom åka in i spisen och sprida värme i rummet. Under taket ovanför spisen fanns en hylla med slöjdvirke som han torkat. Färdigt att användas. Köket i övrigt var fyllt av vackra konstföremål och böcker liksom huset i övrigt.

Folkmusiken, fiolen, dansen det är en annan och ännu längre historia. Vifast satte fram de lövtunna kinesiska tekopparna med tillhörande silverskedar. Han serverade nu te och så hämtade han fiolen från kammarsväggen. Man såg nu hur Vifast strålade av lycka och harmoni. Vilka minnen han efterlämnade till mig och många andra.

Jordfästningen i Överkalix kyrka, fylld av unga och gamla var oförglömlig. Hans vänner spelemännen spelade på sina fioler Vifasts älsklingsmelodier. Vifast låg i den öppna kistan och blinkade när hans vänner gick runt och tog avsked.

Vippa Tore Karlsson

(Bildtext: Vifast, bild av Tordh Nilsson)